Jag insåg precis att min underbara och otroligt saknade farfar skulle fyllt 65 år idag. Otroligt tråkigt att du inte fick uppleva denna dagen eller någon av alla andra dagar heller för den delen.
Och du fick inte heller vara med och se dina barnbarn växa upp och bli större och större.
Jag saknar den där känslan av att veta att när man åker till farmor (& farfar) och veta att när man öppnar dörren och ropar - HEJ! så kommer farfar framspringandes med godis som han ska bjuda på, och man får världens bamse kram och man vill aldrig släppa taget.

I år är det 11 årsen du lämnade oss alla i stor sorg och vi saknar dig varje dag det vet jag. Men vi måste släppa det och gå vidare och det har de flesta av oss gjort. Jag är nog den som har svårast att komma över det, men du var också den som stod mig allra närmast och jag älskade varje mminut jag fick tillbringa tillsammans med dig. Och jag saknar den känslan av att veta att man alltid har någon som älskar en runt jorden och tillbaka.
Jag kan få dagar när jag är jätteledsen över att du inte längre finns hos mig och trots att jag bara var knappt fem år när du försvann så förstår jag inte att du verkligen är borta. Om jag kunde få en chans att träffa dig och verkligen berätta hur mycket jag saknar och älskar dig så skulle jag göra det.
Jag kan även känna att om jag hade gjort någonting för att du inte skulle åka så hade du levt idag, men jag vet att jag inte kunde ha gjort någonting!
Jag klarar knappt av att folk pratar om dig utan att jag börjar gråta och verkligen inser hur mycket jag hade velat ha dig här i livet igen och kunna krama dig hela tiden. Men jag får aldrig tillbaka den tiden vi hade igen och det är någonting jag måste lära mig att leva med.

Jag saknar dig!




du är - var & kommer alltid att vara den bästa och mest underbara person jag känner!

11 maj 1999 - vi saknar dig

♥ ♥ ♥