Avskedsfest för Andreas och Tom i tisdags. Det var riktigt trevligt faktiskt, och trots att jag har kännt de flesta som var med där i större delen av mitt liv så var det första gången jag såg någon av de gråta, och det va någonting inuti mig som gjorde att det kändes fel att de gick runt där och grät, det var ju liksom de som alltid ställt upp för mig och alltid peppat mig och gjort mig glad över att ha de som vänner, så jag gjorde såklart det som en vän ska göra. Jag ställde upp för de även fast jag visste att jag själv skulle börja gråta och förstöra min sminkning, men jag har aldrig varit den som har varit rädd för att sminket ska försvinna heller för den delen så det gjorde mig absolut ingenting att det rann i hela ansiktet för jag var med mina bästa vänner, och då var livet som bäst. Även fast jag visste att det riktiga avskedet av Andreas skulle bli så mycket värre än det var att sitta där med allihopa, för bara några timmar senare skulle han ge sig av och lämna oss i ett helt år, men jag tyckte att vi klarade av det väldigt bra och trots att det var svårt att säga hejdå till andreas så gjorde vi det och vi önskade honom lycka till och funderade allihop på att åka och hälsa på honom om några månader så det är väl vad vi ser fram emot nu!

josefine