elva år och det känns fortfarande som att det var förra veckan jag stod där på kyrkogården och såg de fira ner din kista och allt var täckt av blommor i alla dess färger.
Jag kan inte förstå att det är elva år sedan jag träffade dig sist, det känns som att det var alldeles nyss jag var den där lilla söta och glada josefine som älskade att umgås med sin farfar mest på hela jorden, men det har gått så lång tid och det har gått alldeles för fort för att jag egentligen ska kunna hänga med.
Jag saknar att känna den lugnande doften av farfar och veta att allting är så bra som det någonsin kan vara. Men den känslan kommer jag få leta efter för att kunna känna igen, den kommer kanske aldrig mera tillbaka.
Jag tror aldrig att någon har insett hur mycket du verkligen betydde för mig och kommer att betyda, det är tack vare dig som jag klarar mig i genom de allra jobbigaste sakerna och bara genom att tänka på dig så klarar jag allt känns det som!
Jag är så oerhört glad att jag är den av oss barn som fick känna dig längst och att jag över huvud taget fick lära känna dig och få den relationen som vi hade det är obeskrivligt.
Jag önskar varje dag att du ska komma tillbaka och låta mig få leva det liv jag gjorde när du var vid liv, men jag vet att jag aldrig kommer få det tillbaka igen..






du är älskad! ♥ ♥ ♥