It hurts, yeah.

Jag trodde aldrig att jag skulle reagera som jag gör. Det tog mig ett tag innan det verkligen träffade mig och jag verkligen förstod. Men när jag väl förstod det så var det på ett helt annorlunda sätt än någon någonsin trott att jag skulle. Jag såg, och ser det fortfarande ibland som att det är mitt fel. Att jag kunde ha gjort någonting, minsta lilla sak för att förhindra all den smärta jag känner ibland. Ingen vill förlora sin bästa vän, ingen!
Allting är över och jag kommer aldrig kunna skapa några mer minnen, det är för sent för det nu.

Men känslan av att veta att du aldrig kommer att vara med på några mer födelsedagskalas eller julaftnar är hemsk. Jag vet att det är längesen du var med på det men det känns ändå inte som att det var så längesen.

Du skulle fyllt 66 år idag, men du fick aldrig uppleva det. Inte heller din 60-årsdag eller någon av de andra efter 54. Det känns verkligen hjärtat i när jag tänker på det, tanken av att bara få se dig glad en enda jävla gång till hade gjort det så mycket lättare att komma över. Nu är det bara rädsla, rädsla för att glömma och komma över allting och se det som en helt vanlig sak. Men jag vill inte glömma allting.
Jag hoppas att jag någon gång ska inse att allting är bra och att du alltid finns med mig i både bra och dåliga stunder. Att du alltid har ett vakande öga över mig och att du alltid kommer finnas i mitt hjärta, vare sig jag vill eller inte.


♥