känslan när man vet att allting kommer att vändas uppochner och kanske aldrig bli som vanligt igen är olidligt jobbig. Det gäller verkligen att veta vad man har saker och ting och vad man ska göra. Men man kan aldrig veta hur kroppen kommer att reagera och hur det kommer att kännas framöver, man vet aldrig när hjärtat ska pumpa hårdare eller när händerna kommer att börja skaka och man kanske blir så nervös att man tappar talförmågan.
Det har hänt mig flera gånger, dock inte på ett tag som tur är. Men jag är orolig för att det ska hända igen, det är bland det värsta jag vet att inte veta hur jag ska göra, jag kan inte leva utan att veta vad som kommer härnäst. Det känns bra när man vet hur man ska kontrollera sig själv, men i vissa personers närhet går det inte alls.
Men rädslan, rädslan för att sjunka djupt in i det och sedan bli krossad det är det allra värsta. Det är anledningen till att jag aldrig haft ett riktigt förhållande. För att jag är så jävla rädd för att bli sårad och sedan lämnad kvar där helt ensam.



Jag börjar se det så klart
För hjärtat pumpar utav nitroglycerin


Josefine'