Tolv år sedan idag och jag saknar dig mer och mer för varje dag som går. Jag försöker att komma ifrån tankarna, men de finns ständigt där gnager inom mig att jag inte får glömma dig. Jag kommer aldrig att göra det, men är ändå rädd att jag kommer att göra det.
Du kommer alltid att vara den bästa jag vet och jag älskar dig trots att du inte finns med mig idag. Du var den bästa jag visste och jag älskade dig, precis som en liten flicka älskar sin farfar. Jag gjorde allt för att du skulle se mig och du älskade dina barnbarn över allt annat och det är jag så sjukt tacksam för.
Mina kära lillebror frågade mig häromdan hur du var och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna utan fick förklara för honom att jag har svårt att hantera känslorna i detta läget, och började sen att säga att: Farfar var den bästa jag visste och jag älskade honom riktigt mycket. Han var precis som en bästa kompis till mig och jag är så jävla ledsen att du aldrig fick träffa honom. Tänker du någonsin på hur han var? När svaret Ja kom från hans mun så blev det ännu svårare för mig att hålla tillbaka tårarna och jag sa att jag vet att farfar hade älskat honom jättemycket, precis som vi alla i släkten redan gör. Han är ett lyckopiller helt enkelt!
Jag är hur som helst väldigt ledsen över att jag inte kunde åka till graven idag, det kanske inte gör dig någonting men jag har skuldkänslor över det och jag lovar mig själv att jag ska åka dit imorgon. det måste jag göra!

Jag önskar att du fanns här med oss fortfarande, 12 år är alldeles för lång tid att inte få träffa sin farfar på....

♥

min duva flög iväg,
för att aldrig komma igen